Att vara au pair i Frankrike.

Man slår sig ned på sitt rum en fredag kväll efter en middag som tar slut vid tio. Man har magen full av vin, ost, bröd, och vad annat för gott man har ätit. Man är trött efter en dag av adjö:n till en 6-åring och en 3-åring och deras mamma, städning av barns rum och badrum samt lekande glada och gråtande ledsna 2år, 3år och 9månader gamla barn. Tack och lov har man siestan på 2 timmar efter lunch då man kan ligga vid poolen, ta en promenad, läsa, ringa hem till Sverige eller faktiskt; ta en siesta.
Man jobbar hela dagen och hela veckan, med några välförtjänta avbrott, med fem (framöver tre) ibland hemskt jobbiga och ibland fantastiskt fina barn, man bor mitt i smeten av en stor familj och alla motsägelser det kan innebära, man blir frustrerad över att man inte kan språket och över att man måste ta massa olika direktiv från olika personer. Samtidigt får man spendera fem veckor i den soligaste platsen i Frankrike, man bor mitt i smeten av en stor familj där alla är väldigt trevliga och roliga, man får uppleva en fantastisk resa och erfarenhet på många olika nivåer.
Det har sina up's and down's helt enkelt, att vara au pair i Frankrike.
 
 
 

Kanske kan jag någon dag förstå.

Just nu känns det som att jag snart sprängs inombords.

Shit, jag måste verkligen sluta låtsas som att det regnar.

Har blivit så jävla sentimental på sista tiden. Och vet inte vad jag skulle göra utan Snook.


Yeh.

I like turtles because they're so chill. They don't hurt anyone. They're just like, "Hey man, I want to swim, and maybe eat some lettuce. But I'm gonna take my time getting there, I'm not in a rush. Because I'm a turtle."


Både glad o lessen åt en grej, de e vemod om du frågar mig.

Har tänkt en massa på senaste tiden om hur det var att vara mindre. Jag saknar lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Jag saknar vinstaskolan, BISI och vinstagårdsskolan. Det är en massa gamla människor jag saknar och en massa händelser och platser jag saknar. Kollade igenom min bilddagbok och fick största känslorushen över en gammal flamma i sjuan och tänker hur mycket jag har förändrats och utvecklats som person sen dess.

En överdos av nostalgi och vemod kan vi väl kalla det hela.


Just nu.

Är jag trött på skolan och framförallt samhällskunskap. Är jag trött på mig själv som inte tar tag i saker och gör andra saker än det jag borde. Är jag glad över våren. Är jag trött i allmänhet. Vill jag ha helg. Vill jag träna men hinner aldrig. Känns det som att jag har svårt att pussla ihop allt i mitt liv. Har jag massor med människor jag vill träffa för jag saknar dem. Behöver jag en paus.


Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.



                                                                                    Jävla karlar, varför ska det vara så förbannat svårt?


Why do we like to hurt so much?

Att vilja ta tillbaka något man gjort, det är inte alls lika jobbigt som att vilja göra något man aldrig gjorde.
Att sakna någon eller något man aldrig tog vara på när man väl kunde, det är en saknad fylld av så mycket ånger.
Och när man inser att det finns saker man tog för mycket för givet, och att man inte alltid tog alla chanser man kunde ta, då finns det inget mer lockande än att bara sjunka ner under täcket och hoppas man vaknar någon annanstans.


Attack.

När jag får stunder över brukar jag sitta och bara lyssna på musik. Lyssna på texterna, ta in orden och njuta, men också fundera.. Tänka igenom saker som har hänt under dagen. Saker jag förtränger när det är så mycket hela tiden. Det är konstigt vilka saker som kan komma upp till ytan i mitt huvud. Saker jag inte trodde var något att tänka på.

Nej.. Nu får det vara slut på meningslöst babbel, nu fan ska jag vira en svart sopsäck runt magen och dra ut och springa.


Why don't you just drop dead?

Vaknade på totalt fel sida idag. Har inte varit så här trött och irriterad på allt och alla på ett bra tag. Hoppas fan det går över snart, hatar att vara såhär bitter. Arghhh, vill bara bajsa på folk som är dryga, det är det värsta jag vet.


Ser ut som en mupp, men hellre en glad mupp än bitter omupp.


Det är orättvist.



Det här är Ella och Jacob, två av mina tre småkusiner.
Ella vill leka mest hela tiden.
Jacob behöver sin studsboll, sin bil och sina foppatofflor, och får han mysa med sin mamma mår han bra.

Man blir lixom glad av att se att livet kan vara så bekymmerslöst och enkelt..


The things you do to me.

Det är så jävla sjukt. Att så små handlingar kan påverka mig så mycket. Att varenda ord kan få tusen tankar att rusa igenom mitt huvud. Lycka till ångest på en sekund, och vise versa. Det borde inte vara lagligt, det du gör mot mig. Jag har ingen kontroll över mig själv när du gör sådär. Det skulle vara lättare om du inte fanns, men samtidigt inte roligt alls. 
I can't live, with or without you.


Solen har värmt oss, men när den går ner, behöver jag värmen du ger.

Med risk att skriva alldeles för mycket, tänker jag inte skriva något alls.


Två av de bästa på hela jordklotet.


I was aiming for the sky.

Jag siktar mot himlen, men verkar hela tiden falla ner på marken. Jag har en sån hatkärlek till mitt liv just nu. Jag älskar allting som har med det att göra. Sen hatar jag det också, för det finns så mycket mer att hämta ute i världen än mitt lilla liv här i orten. Jag vet, Astrid, jag ska inte säga den förbjudna meningen, men den rullar så fint på tungan ibland.

Hursom, idag har jag faktiskt planerat att vara deprimerad, så det tänker jag vara. Imorgon börjar dock mitt nya liv när jag tillsammans med Linnea ska leva ut i nuet mycket mer än jag hittils har gjort!



Jagälskardenhärlåten.

Grrrrr.

EDIT, till föregående inlägg!


Snygga killar, vad skulle jag få motivation och livsglädje ifrån om ni inte fanns?!?!?

The war is won.

Lyssnar på musik, taggar bort onödiga bilder på facebook och tänker på allt som är bra. Musik, vad skulle fylla tysnaden utan den? Min familj, vem vore jag utan er? Mina vänner, hur skulle jag stå ut all skit utan att ha er där vid min sida? Vad skulle jag skratta åt, om allt roligt försvann? Hur skulle jag ta mig igenom vardagen utan alla små saker som ger mig lyckorus? Vad skulle få mig att le i min ensamhet på bussen, om jag inte hade så fina minnen?
Jag har det så jävla bra. Det är bara jobbigt att ständigt gå runt med en rädsla och en vetskap att allt kan försvinna vilken sekund som helst.


Morgonfunderingar.

Det är konstigt hur saker förändras. Allt. Vänner, förälskelser, vanor, fritidsintressen, stil. Och hela tiden förädras det. Känner ibland inte ens igen hur jag tänkte om saker om ting för en vecka sen. Konstigt är det som sagt..




Jag för väldigt väldigt länge sen. Undra hur många gånger jag på något sätt har förändrats sen dess..


Tankar.

Det här inlägget kommer säkert bli långt och deppigt och osammanhängande men jag bryr mig inte.
Jag bara tänker så mycket. Det är jobbigt faktiskt. Jag älskar mitt liv just nu. Jag har fantastiska vänner och familj och jag har konstant roligt. Men det känna ändå som att något saknas. Jag vet inte.. Jag läste igenom gamla inlägg från min blogg. De inläggen innan jag flyttade till Turkiet gav mig en stor klump i magen. Det kändes verkligen hemskt att flytta. Men jag är så jävla grym!! Helt ärligt, jag klarade av det jag trodde skulle förstöra mitt liv. Det var verkligen hemskt för mig att flytta dit, men jag lyckades göra året till ett av de bästa i mitt liv. Jag fick fina fina väskaper (Sara, jag saknar dig grymt mycket), och upplevelser jag är så lycklig över att jag har med mig. Ett år utomlands hjälpte mig att utvecklas som person, hur fjolligt det än låter.
Trots det är jag glad över att jag är hemma. Mina vänner, åh ni är bäst!
Nu vet jag inte var det här inlägget är påväg.
Jag längtar bort just nu. Till jullovet - skåne, tid med familjen. Till sportlovet - till snowboard och skidor. Till sommarlovet - åka utomlands med familjen, åka till Turkiet, ta vara på varje sekund med vänner. Till gymnasiet - nya människor, miljöbyte och (förhoppningsvis) en ny bra skola.
Nej, just nu känns allt allmänt halvtråkigt. Jag har ingen energi till att göra mitt absolut bästa i skolan och liknande, jag orkar helt enkelt inte. Men det är bara två veckor kvar till jullovet, tack och lov.
Jag vet inte ens varför jag skriver det här... Hejdå. Nu ska jag träna och hoppas jag får massa lyckoendorfiner befriade och blir på lite bättre humör. Jag gillar inte att vara såhär uttråkad och nere.
Bajs.

Den fantastiska resan.

Gymnasievals katalog framför mig. Tänk om jag inte får bra betyg nog? Om skolan jag kommer in på visar sig vara hemsk och de tre värsta åren av mitt liv ligger framför mig? Om jag inte alls kommer på var jag vill gå eller vad jag vill plugga innan sista ansökningsdag? Eller vill jag plugga utomlands i ett år? Om jag inte hinner med alla öppna hus, eller alla skolor verkar bra och jag inte kan bestämma mig?

Ångest.

Men nu ska jag inte försöka tänka på framtiden för mycket...

Efter att ha promenerat hem med Palm och Linnea så blev jag väldigt glad att se att Eric har lagt upp kortfilmen från Kulturhelgen. Kolla, den är grym!


Everything will be just fine.

Nu har jag suttit i telefon i runt två timmar, och mitt höger öra är rött och gör ont. Haha, i-lands problem.

Jag sitter och tänker på hur mycket enklare det var när man var liten. När killbaciller var det äckligaste som fanns men det forfarande pirrade av en liten puss på kinden, när man bråkade över Barbie-dockor och började gråta om man blev trampad på foten. Det var svart och vitt, hat och kärlek, silver och guld. Allting var så enkelt. Så oskyldigt. Man visste ingenting om världen utanför den lilla bubblan på vägen mellan dagis, hem och lekplatsen.


För bara en dag, ta mig tillbaka?

Tidigare inlägg
RSS 2.0